Om släkten

Resumé

Ätten Schildt har sina rötter i Regensburg och kom via Livland till Sverige med fältöversten
Jürgen Schildt. 1641 gifte han sig till gården Årby i Uppland och köpte för innestående sold
egendomarna Syserum och Kulltorp i Småland, som hans ättlingar ägde fram till 1700-talets
slut. 1642 bekräftades hans adelskap genom introduktion på Riddarhuset. Ätten erhöll nummer 282.
Denna släktgren dog ut 1888 men ätten fortlever genom en troligen närstående släktgren, som stammar från Gustav, född i Riga 1645 eller 1656, död 1736. Hans efterkommande var under flera generationer officerare vid Västerbottens regemente.
Under 1900-talet har tre grenar från ätten i Finland överflyttats till det svenska Riddarhuset.

Släkten Schildts ursprung
Under 1600-talet fanns släkten Schildt i Livland, bland andra en fältöverste Jürgen Schildt. Hans farfar Christoffer uppges härstamma från den sydtyska staden Regensburg, där en patricierfamilj med samma namn bevisligen funnits på 1400-talet. Därifrån förde han sitt familjenamn och sin vapensköld, samma som idag.
Vid denna tid fanns i Baltikum andra Schildtska släktgrenar, bland dem den s k ingermanländska grenen, som ännu fortlever i Finland. Därifrån har under 1900-talet två släktgrenar flyttat till Sverige och ingår numera i det svenska Riddarhuset.
Historiska skeenden brukar styra enskilda människors liv. Ett exempel på detta är hur fältöversten Jürgen Schildt vid mitten av 1600-talet blev svensk adelsman. Under den tid då delar av nuvarande Baltikum ingick i stormakten Sverige, tog han krigstjänst i den svenska armén. Efter många års hårt krigarliv beslöt han att lämna sin militära bana och såg då till att ta sig över till Sverige. Han tycks ha sett Sverige som ett tryggare land att bygga en framtid i än Livland, där hans släkt funnits i några generationer. Jürgen Schildt, född 1603, ingick 1641 äktenskap med sin halvkusin Anna Kruus af Edeby. Hon hade som ung fått ärva delar av den inflytelserika familjen Kruus egendomar, främst Årby gård i Uppland. Genom giftermålet blev Jürgen Schildt ägare till hennes arvegods och 1642 sökte han introduktion till det svenska Riddarhuset. Här måste hans status granskas av den gamla adeln. Som meriter hade han sin adliga börd, sina många år i svensk krigstjänst samt att han hade fast egendom i Sverige. Utöver Årby ägde han flera egna gods i Småland och i Livland. Sålunda upptogs Jürgen Schildt som svensk adelsman och hans släkts vapensköld med nummer 282 hängdes upp i Riddarhuset. Med adelskapet följde vid denna tid åtråvärda privilegier som under de närmaste århundradena skulle komma hans efterlevande till godo.

Schildtar på Årby och i Småland
Som svensk adelsman kunde Jürgen Schildt inrätta Årby samt egendomarna Kulltorp och Syserum i nordöstra Småland som säterier, vilket medförde viss skattefrihet. På Årby lät paret uppföra en ståtlig slottsbyggnad. Den står ännu kvar men i förändrat skick. På Årbys vackert huggna stenportal kan man läsa årtalet 1653. I den närbelägna Rasbokils kyrka påminner en av slottsherren donerad predikstol och ett åldrat begravningsvapen om en glansfull tid.
Kommen ur det trettioåriga krigets fasor med livet i behåll lyckades Jürgen Schildt inrätta sig väl i sitt nya land och blev far till åtta barn, fyra söner och fyra döttrar. Efter hans död 1662 fördelades hans egendomar mellan änkan Anna Kruus och fem vuxna barn. Den då äldste sonen Georg fick överta Årby medan Adam, den yngste, tillträdde egendomarna i Småland. Genom gifte blev denne där även ägare till egendomen Hjortö. De tre döttrarna gifte sig alla väl och fick sin del av arvet, som även omfattade dryga skulder. Även riket Sverige hade usla finanser och under Karl XI:s tid beslöt riksrådet att återta delar av den egendom som avsöndrats, främst till adeln. Reduktionen berörde den Schildtska familjen relativt milt men deras ärvda och förlänade egendomar i Livland drogs in till Kronan.

Gårdarna skingras, ättegrenen dör ut
Jürgen Schildts och Anna Kruus ättlingar fick många barn och de ursprungligen stora egendomarna styckades genom arvskiften. Efter några generationer förmådde man inte längre behålla dem inom familjerna. 1600- och 1700-talen innebar svåra tider i Sverige med flera långa krig som förödde många mäns liv. De överlevande och hemmavarande fick känna av förlusten av anhöriga och den allmänna knapphet som krigen medförde. Schildtarna på Årby och i Småland fick sin beskärda del av dessa prövningar. Georg Schildts båda söner deltog i Karl XII:s krig och stupade i Polen. Därmed dog hans släktgren ut och det skuldtyngda Årby gick ur släkten. Jürgen Schildts ättegren levde dock vidare ännu några generationer efter sonen Adam och hans många ättlingar i Småland. Ett ståtligt begravningsvapen efter Adam Schildt (1655–1714) i Tuna kyrka är numera det enda kvarvarande minnet efter denna släktgren.
Så som det brukas i den gamla krigaradeln valde unga Schildtar den militära banan och de kunde i fredstid sköta familjens egendomar. När man vid slutet av 1700-talet måste lämna sina gårdar fick de söka nya yrken och levnadssätt. Den siste av Jürgen Schildts ättegren var hovmannen Bengt Schildt, född 1810, som avled 1880 utan manlig arvinge.

Den nu levande svenska ättegrenen
Som denna grens ursprung skrivs Gustaf Schildt, som uppges vara född i Riga vid mitten av 1600-talet. Han torde ha kommit till Sverige genom sin frände Jürgen. Släktskapet dem emellan är oklart men av olika dokument framgår att de var nära besläktade. Denne Gustaf blev även han officer i Karl XI:s armé och bebodde ett officersboställe i Lena socken endast några mil från Årby. Han fick ett långt liv och avled 1736.
Från mitten av 1700-talet har Gustaf Schildts ättegren redovisats i Riddarhusets genealogi över ätten Schildt, detsamma gäller även några andra numera utdöda släktgrenar.

Schildtarna blir västerbottningar
Gustafs sonson Johan Peter Schildt blev tidigt föräldralös och tog värvning. Han deltog i Pommerska kriget 1754 då Sveriges dåvarande provinser vid nordtyska kusten skulle försvaras. På Rügen mötte han sin tillkommande, en ung köpmansdotter Christina Elisabeth Brunneman. Kort därefter erbjöds Johan Peter att köpa en fänriksbefattning vid Västerbottens regemente och 1762 avseglade det unga paret norrut ända till Kalix där fänriksbostället Johannesberg blev deras hem. Johan Peter och Christina Elisabeth fick elva barn av vilka endast fyra fick leva till vuxen ålder. Efter att ha sårats i Gustaf III:s finska krig avled Johan Peter Schildt 1789 på sitt majorsboställe Luleågård. Ende sonen Carl Ulrik (1772–1828) inledde sin militära bana vid Västerbottens regemente vid unga år och slutade som överstelöjtnant. Även han hade endast en son, Johan Ulrik (1793–1835). Då hängde den Schildtska ättens fortbestånd åter på en skör tråd. Men med tio friska barn, som föddes i hans äktenskap med prästdottern Helena Margareta Ström, fick släkten ny livskraft.
Johan Peter Schildt hade fört släkten till Västerbotten och där blev hans efterkommande kvar i flera generationer. Först under 1900-talet började de söka sig söderut och finns nu på många platser i vårt land med en viss koncentration till huvudstaden.

Schildtar i vår tid
Efter 1814 har Sverige som bekant inte fört egna krig, det ursprungligen betydelsefulla indelningsverket avvecklades vid 1900-talets början. Det nya civila Sverige skulle visa sig ha stort behov av dugliga män och senare även kvinnor. De kommande generationerna Schildtar har därför kunnat välja andra yrken än sina förfäder; de blev köpmän, bagare, apotekare, jurister, läkare. Några få blev officersyrket trogna.
Bland våra nu levande ättemedlemmar finns många yrken representerade – kanske kan man skönja en övervikt av intellektuella och kreativa konstnärliga yrken i ättens finska gren.

Gunilla Schildt och Ulrika Kjerrulf

Den som vill fördjupa sig i släkten Schildts svenska historia kan läsa de två utgivna böckerna Schildtar i Småland och Schildtar i Västerbotten som kan inhandlas från Släktföreningen.